enlitenbitbort

Sov så himla gott imorse när jag blev väckt, varken jag eller hunden ville gå upp - då vet man att allt är som det brukar haha!

Idag ska jag skicka papper till skolan, invänta städfirman klockan ett, tvätta klockan två (IGEN!!), plugga litteraturhistoria, plugga till mitt prov på torsdag, handla ljusstakar på åhlens och se om jag vågar mig på att laga sushi. Det är säkert något mer som jag glömt, så full rulle med andra ord!

Igår kväll när vi låg i sängen och kollade tv så blev jag så sugen på sushi, och kom på att jag faktiskt fått en sushi-kokbok av min bror för förra julen!
Vi får väl se om jag får tid över till det idag, hade varit roligt.
Jag minns när jag och Martina alltid brukade gå till vårt favoritställe - en japansk restaurang där vi brukade beställa ett stort fat med sushi och vårt favorit vin, så satt vi där i flera timmar och bara pratade på!

Ofta saknar jag att ha vänner, men samtidigt så vet jag att jag kommer att få nya vänner när vi flyttar!
Livet går inte alltid den vägen man tror att det ska gå, eller hoppas på. Därför får man göra det bästa av det, man lär ju sig och växer av sina erfarenheter.
Dessutom så vet jag ju nu vem som verkligen va riktiga vänner.. tråkigt men sant!
När man var 15 år och umgicks med sitt kompisgäng så trodde man att livet alltid skulle vara så. Man trodde att vi alltid skulle vara vänner, något naivt kanske. Men sen började gymnasiet och alla hamnade i samma klass utom jag, något som gjorde att jag inte längre var en del av kompisgänget.
Jag hamnade i en klass där alla hade gått på antingen simning eller bandy sen dem var 5 år gamla, och deras vardag bestod enbart i att utöva sporten.
Jag valde gymnasie efter vad mina dåvarande kompisar valde, något som jag inte borde - men vad vet man om livet när man är 15 år gammal? Hur ska man kunna veta redan då vad man vill göra resten av livet?
Det är jätte bra om man har drömmar och mål redan då, men få har det.

Jag ångrar aldrig någonting jag har gjort, jag anser att man bara kan ångra saker som man inte har gjort och därefter lever jag.
Jag ångrar inte att jag hoppade av gymnasiet, redan då hade jag vett nog att förstå att någon annan borde få min plats - någon som verkligen ville gå där! Att sluta gymnasiet var det bästa val jag någonsin har tagit, hade jag inte gjort det så hade jag inte varit motiverad att plugga nu. Jag hade kanske haft helt andra planer, vem vet!

Tidigare trodde jag inte på mig själv överhuvudtaget, jag var nog lite vilsen i mig själv. Nu har jag istället vuxit och tror på mig själv till 110%, jag kan.
För många människor är man arrogant eller tror att man är överlägsen andra om man t.ex. skulle berätta att man tycker att man är väldigt duktig på något. Varför är det så?
Varför ska man inte få tala om hur duktig man är?
När jag, på en arbetsintervju, får frågan om hur jag skulle beskriva mig själv så svarar jag: -intelligent, snabbtänkt och ödmjuk. Varför ska man förminska sig själv bara för att det retar andra?
Jag tycker att jag är intelligent, jag tycker att jag är snabbtänkt och jag tycker att jag är ödmjuk. Men jag är även så mycket mer!
Nu när jag istället tror på mig själv, och faktiskt tycker att jag är bra, så kan jag enkelt strunta i vad alla andra tycker.
Det finns så många människor där ute som ständigt vill förminska en i hopp om att dem själv skulle växa. Varför kan inte alla bara glädjas åt andras framgång?

Jag har lärt mig att alltid sätta mig själv i första rummet, du ska bara huvudpersonen i ditt liv och därför även viktigast - sen får omtanken av alla andra hamna efter dig!
Varför skulle det vara fult att tänka så? Givetvis ska man inte skada andra, men att sätta sig själv först tycker jag är väldigt viktig. Jag tror att det är vägen till lycka!

Jag tror att jag har väldigt starka åsikter som skiljer sig från vad majoriteten av svenska folket tycker, och därför skulle jag heller aldrig klara av att bo i Sverige i resten av mitt liv.
Det är märkligt hur stor del av befolkningen som klagar på att det är kallt, att det regnar, att vi har för höga skatter, på invandringspolitiken etc. Men ändå så väljer man att bo kvar?
Vad man väljer är självklart upp till var och en, men för mig är det självklart att jag inte vill uppfostra mina barn i detta land. Därför är jag glad över att jag har hittat någon som delar mina åsikter, någon som vill gå i samma riktning som jag!
Det är inte fult att gå emot strömmen, det är heller inte fult att vilja något mer!

Jag har drömmar och mål, och jag ska göra allt som jag kan för att komma dit jag vill. Jag betvivlar inte en sekund att jag kommer att nå dit, inom mig är jag helt säker!

En dag..