enlitenbitbort

Jaha, då var man tillbaka och bloggade igen.
Jag har försökt att lösenordsskydda bloggen, men det verkar inte gå.

Det var faktiskt Therese som kom på idén om att jag skulle starta en ny blogg, så att dom som står mig nära kan se vad jag har för mig om dagarna.

Jag pratade med S igår i ett par timmar, och fick reda på mycket skvaller hehe. Det är SJUKT hur många från vår årgång som ska ha barn eller redan har!
Vill människor inte skaffa sig en utbildning och ett bra jobb innan dom får barn? Jag förstår det inte... det är så många människor som inte vill komma någon vart. Så många människor som bara är nöjda.
Nöjd är nog det värsta ordet jag vet. Om man är nöjd innebär det att man inte strävar efter något. Strävar man inte efter något så kommer man inte komma längre än där man är i dagsläget.
Jag kommer aldrig att bli nöjd, jag ska alltid sträva längre. Det är nyckeln till framgång.
Är det inte så typiskt svenskt att bara vara NÖJD? Allt ska liksom vara lagom.
Och sen ser man ner på, och snackar skit om dom som vägrar rätta sig i ledet och som inte strävar efter att "bli som alla andra".
Nej, är det något gott som kommit ur denna situationen så är det isåfall att jag aldrig kommer ge upp!

Jag hade kunnat flytta tillbaka till staden där jag kom ifrån, ta något "vanligt" jobb i någon butik eller dylikt, det hade varit det enklaste. Jag hade kunnat nöja mig.
Men nej, jag blir hellre uppäten av vargar. Självklart saknar jag min familj och allt jag känner till, men detta är min chans att bli något.
Jag tänker ta denna chansen som har kommit till mig, och kämpa röven av mig för att nå dit jag vill.
Jag hade kunnat göra som dom flesta andra, jag hade kunnat tänka "ja men det KAN ju gå dåligt.. jag har ju det rätt okej nu". ALDRIG I HELA MITT LIV! Ja visst kan det gå dåligt, men det kan också gå bra och bli så jävla mycket bättre än jag har det idag!
Om man aldrig vågar chansa så kan man heller aldrig vinna något eller få det bättre.

Vissa skrattar åt mig när jag säger vad jag vill med mitt liv, andra säger något i stil med "Ja okej.. vad kul för dig", och jag kan riktigt höra sarkasmen, men jag bryr mig inte ett dugg!
Skratta bäst ni vill, det får mig bara att bli mer säker på att jag gör rätt.
Varför kan man inte vara glada för andras skull och glädjas åt att dom strävar efter mer? Nej, istället ska vi vara bittra och sura för att vi tycker det är fel att andra vill komma någon vart.
Det är den svenska jävla avundsjukan.
Vem är det som säger att jag inte är den typiska personen för det jobbet jag vill ha? Man måste faktiskt inte vara på ett visst sätt för att bli duktig inom ett visst ämne.
Jag är smart, har lätt för att lära mig, omtänksam, social, en god människokännare och ambitiös bara för att nämna några positiva egenskaper. Kanske någon tänker nu "vem fan tror hon att hon är? hon är inte något av det är! Lite självdistans tack..", och jag förstår om någon tänker så. I Sverige är vi dåliga på att ge andra komplimanger, i Sverige får vi inte tycka bra om oss själva, men så funkar inte jag. Jag tycker att jag är allt det jag nämnde, och så mycket mer.
Jag är inte dum bara för att jag hoppade av skolan, jag är inte korkad bara för att jag satte mig i skuld för 4 år sedan, jag har gjort misstag i livet precis som alla andra. Jag har lärt mig, och vuxit som människa.
Jag är så trött på att bli dömd för hur jag var, och vad jag gjorde när jag var 17,18,19.
Lär känna mig nu istället, behandla mig som den vuxna person jag är.
Jag avskyr när folk kläcker ur sig spydiga kommentarer om mina misstag jag gjort få flera år sen.
Mellan 18 och 22 händer ganska mycket. Vill ni inte se att jag har förändrats och inte har någon tilltro till att jag faktiskt kan bli något så får ni nog se bort istället.
Jag behöver inte lyssna på kommentarer om att jag ändå aldrig kommer att bli det jag vill, för det kommer jag visst! Jag kommer bli vad jag vill, bara vänta ni, ni ska allt få se!
Så länge JAG vet att jag kommer lyckas så spelar andras dumma ord ingen roll. Visst blir jag lite ledsen för en kort stund ibland när jag hör att det inte finns någon tilltro till mig, men sen så inser jag att det är jag som kommer att skratta sist.
Ja, jag kommer vara fattigare än fattigast under tiden jag utbildar mig, men det är värt det för att i framtiden kunna gå till jobbet med ett leende på läpparna.

I oktober förra året, ett år sedan, så slog det mig. Jag tänker aldrig igen jobba på ett ställe där jag inte trivs. Jag kommer aldrig igen jobba enbart för att försörja mig, medans jag ser livet rinna iväg likt sand mellan mina fingrar.
Ska jag ändå jobba kan jag lika gärna jobba med något som jag drömmer om.

Livet är en utmaning, antingen kan du anta utmaningen och komma hur långt som du drömmer om, eller så kan du bara guppa med under livets gång och vara nöjd.
Jag själv väljer det första.

Oj, detta blev längre än jag trodde.. jag är en riktig tänkare, och ibland blir det ganska mycket att läsa när jag väl skriver ner mina tankar! Hoppas inte ni tycker första inlägget i min blogg blev allför tråkigt ;)
Nu: -Dags för en skål havregrynsgröt, magen kurrar!

Puss & Kram